Krönikor

24 april 2015

Hundra år har gått sedan folkmordet på armenierna och andra kristna inleddes.

Özz Nûjen kräver att Turkiet måste ta ansvar för sin historia.

1,5 miljoner armenier, syrianer/assyrier/kaldéer, pontiska och anatoliska greker samt tiotusentals yezidikurder blev bara för att ”de hade fel religion”, brutalt dödade, deras kroppar skändade och deras barn blev krigsbyten, leksaker, slavar och saker hände med dem som barn aldrig borde eller ska kunna vara med om.

 

Som vi vet så erkände Tyskland sin skuld i Förintelsen och har försonats med sin historia och med offren och deras efterlevande. Turkiet då? Nej, de vägrar och fortsätter att vägra både sin skuld i Folkmordet 1915 och till och med förneka att det ens har hänt!

Och så är det. Den som vägrar. Är rädd för det som hägrar.

Turkiet är trots sin storlek, sin enorma armé och sin självgodhet bara en rädd och feg liten stat som med en dåres envishet skriker ”Förrädare!” och ”Fiende!” till varenda en som påtalar det alla andra redan vet och har insett.

Så varför skriker Turkiet och beter sig som ett försmått litet barn?

 

Jo, Turkiet är en rädd nation. Helt enkelt rädd för att växa upp, rädd för att bli en demokrati och rädd för sitt eget folks frihet och för deras åsikters storlek och därför fortsätter landet Turkiet att förråda sin egen befolkning och vara sitt eget lands största fiende.

För både rädda och fega människor och länder är farliga för sin omgivning, och allra farligast är de för sig själva.

Men.

Och.

 

Till slut hinner sanningen ändå ifatt dem, hårt och brutalt, som verkligheten är och som den brukar göra sig påmind.

Folkmordet 1915, utfört av det osmanska Turkiet, med turkiska soldater och en del kurdiska klaner var och är ett folkmord.

Så till landet Turkiet och makten i Turkiet har hela världen bara en sak att säga.

”Erkänn, försonas och gå vidare. Sluta bete dig som en liten snorunge och väx upp.”

 

Özz Nûjen

 

 

 

2014

En sak grämer mig.

Den multibegåvade Timbuktu höll ett fint och känsloladdat tal 4 dec vid Fem i tolv-rörelsens årliga manifestation i Riksdagshuset, utan sin talman, som likt en feg kapten valde att lämna sitt skepp när det började blåsa lite…

Just i detta där och då var Timbuktus tal än mer symboliskt för det Sverige som är nu, ett fint tal som berörde mig och många andra djupt, inte bara för att vi kände hans ärliga känsla och djupa kärlek för vårt Sverige, utan för att det stockade i halsen på honom och han hade svårt att hålla tillbaka gråten, likt en hel del av oss.

Jag kände först med Timbuktu och håller med honom fullständigt i det han säger i talet, men det var något som grämde mig då, jag visste inte vad det var utan bara kände en viss obehagskänsla gnaga i mig…

Nu vet jag. Det var situationen, platsen och tiden och har inget med Timbuktu att göra, utan med oss andra och våra reaktioner.

Jag vet och känner nu bättre till varför det även stockade i halsen på mig och inte släppte.
Det stockade, för att det har blivit så här.

Att det har gått så långt att en våra mest folkkära musiker måste stå inför våra ögon, vår medias och våra politikers ögon och bedyra sin kärlek för sitt land och visa och bevisa sin lojalitet för Sverige genom att vifta på det svenska passet och ropa: Titta jag är en av er!!

Varför?
Jo för att han är mörkhyad… för att han någonstans känner sig nödgad och tvingad, av oss, sig själv eller dessa tider.

Vi skulle aldrig förvänta det eller kräva det av en blekhyad…
Tänk om Thomas Ledin stod där och viftade med sitt pass och bedyrade sin kärlek och lojalitet för Sverige? Visst skulle vi undra vad han höll på med?

Detta är en farlig utveckling.
De sista stegen mot avgrunden… Tyvärr.

För, bara i rädda, rasistiska och totalitära länder tycker man att det är vackert med bedyranden om sin kärlek till landet och att visa och bevisa sin lojalitet mot det landet.

Vi är rädda nu… och DU väljer och kan välja vilka nästa steg som tas.

Men en sak ska du veta, oavsett vilka steg du väljer att ta.

Jag kommer aldrig försöka visa eller bevisa min kärlek och lojalitet för ett land, OAVSETT land.
även om det är världens bästa land.

Varför? För du ska skita i det, du ska fan låta mig vara! Jag älskar detta landet när jag vill och hatar det när jag vill.

För så gör man i kärlek.
Man litar på varandra.
Du behöver inte ens säga något, eller ens försöka bevisa din kärlek mot den du vördar och är kär i.
Det syns… i dina ögon, det märks i dina handlingar.

Timbuktu har i hela sitt liv, genom sin musik och sina handlingar redan visat och överbevisat sin djupa kärlek för vårt Sverige. Det borde ha varit gott nog, för alla oss, sedan länge.

Och det är detta som grämer mig…

Nu stod han där och viftade med passet. Det är ovärdigt vårt Sverige.

Det räcker nu.